Kotten

Oj oj oj, här har man sammandragningar stup i kvarten känns det som ibland.
Värst är det på kvällarna eller om jag ansträngt mig på minsta lilla vis.
Att ha de stora barnen hemma som tär på mitt tålamod med värsta trotsen
och inbillningsdövhet samt "bryr mig inte ett dugg om vad jag får eller inte får göra"
driver mig smått till galenskap och ger mig en mage hård som flinta.

Att barnen "bråkar" med mig gör inte mitt humör bättre, jag har noll tålamod och
känner mig som världens sämsta mamma då jag inte orkar med dem samtidigt
som jag blir så ledsen för att jag skäller på dem "konstant".
Det känns verkligen som en ond cirkel just nu och jag längtar till Kotten kommer
ut så man kan få tillbaka sin kropp och förhoppningsvis en hel del ork också.

Det är ju inte så lätt för de stora barnen att förstå och trött som jag är känner jag att
jag inte riktigt räcker till.
Hemskt att säga och känna men just nu är dagis rena paradiset för mamman.
Jag kan vila och få lugn och ro, ett par timmar utan bråk och ladda litegranna.

Inte är det någon höjdare med dessa sd heller.
Förstår inte varför de skall komma så tidigt och göra så ont...
Jag vet ju vad som komma skall och kroppen med, det är ju faktiskt barn nr 3.

Nu skall jag inte bara klaga utan vara glad att vi faktiskt har två friska barn och ett
till på väg. Det mesta börjar lösa sig och jag skall snart börja med boandet...

Imorgon skall jag till bm och läkaren och förhoppningsvis hinna börja måla om byrån
till Kottens kläder.
Vi skall byta spjälsäng antagligen så jag hoppas vi snart få hem den så man kan tvätta
av den och bädda så småningom.




Nu är det ju inte så långt kvar iaf...