Susanna

Den 7 februari fick vi veta att en god vän till oss
tagit sitt eget liv.

Vilken chock!

Jag visste inte vad jag skulle tänka, säga eller känna,
Allt var bara ett enda virrvarr av frågor; varför, när, hur....
Det bara surrade runt i huvudet på mig.

Sist vi talades vid berättade han att han och P. skulle skiljas
och det var ju såklart ingen höjdare. Han hade ju alltid sina barn
och sina vänner så det skulle nog gå bra.

Jag bjöd hem honom till oss, han var ju alltid välkommen i vårt hem.
Sen gick dagarna och vi hördes inte av.

Nu är det försent.

Igår begravde vi en god vän.
Hans liv blev inte längre än 39 år.
Han efterlämnade tre barn och föräldrar och en bror.
En hel hög med vänner och bekanta som befinner sig i sorg.

Begravninge inleddes med sången: Seasons in the sun
Tårarna bara sprutade på mig, jag förstår inte.
Jag saknar honom och vetskapen om att vi aldrig kommer
skratta tillsammans, vi kommer aldrig mera ta en öl ihop eller
en kopp te heller för den delen.

Vill egentligen tala om för alla att var rädda om er, ring till den där vännen,
hälsa på den där mostern/kusinen och ta inte tiden för givet.
Ibland blir tiden/livet så mycket kortare än man trott.

Vi saknar dig, Marko.
Vila i frid.