Det vackraste...
Så besviken är jag.
Ledsen, sårad, arg men mest besviken.
Förstår nu till fullo uttrycket att bli huggen i ryggen av en kniv utav en som står en nära.
Förstår inte hur någon kan göra så.
Så totalt tillintet göra någons förhoppningar, drömmar och längtan.
Att krossa någons drömmar och verkligen ta bort allt hopp.
Det känns som om någon blåste ut det sista brinnande ljuset i en lång mörk tunnel
utan en tanke på att finna en väg ut igen.
Vi som planerat tillsammans, väntat och längtat och pratat om det stora som komma skulle.
Dryftat åt höger och vänster och släkt, gammalt och nytt. Ovanliga och mer vanliga.
Har hittat mitt absoluta favorit och trodde aldrig det skulle vara en risk att berätta.
Någon tyckte inte ens om det utan hade andra förslag men när faktumet sedan var fullbordat så stal någon det vackraste ifrån mig.
Vågade inte berätta det själv utan det fanns att läsa ute på webben till för alla i hela världen.
Vad kan man göra??
Har ju inget patent tyvärr, men trodde aldrig detta skulle hända,
då vi pratat så mycket om hur sårad och ledsen jag vart då det skett en gång tidigare för åtta år sedan.
Det skaver i mitt hjärta som en rostig spik, vet ej vad jag skall göra.
Denna någon står mig väldigt nära, kanske därför som det gör så ont.
Blir ledsen och sorgsen och tung i mitt sinne då jag tänker på det,
försöker låta bli men så kryper besvikelsen fram igen och med den kommer även ilskan och känslan av maktlöshet.
Jag förstår inte hur man kan göra så??
Det tog lång tid att finna det och kanske skulle jag aldrig att kunna använda mig av det
men det vet vi inte idag.
Det kan bara framtiden utvisa, men nu är det försent.
Nu är det stulet och för alltid borta.
Inte längre ett alternativ.
Enda sättet skulle vara om vi sa upp kontakten med det blir svårt då banden är starka och även knutna i blod.
Så fruktansvärt besviken och sårad.
Hur kunde du göra så?
Vad tänkte du på?
Varför kunde du inte berätta för mig istället för att låta mig se det som fullbordat faktum,
kunde du inte frågat om det var okej med mig?
Varför visade du ingen hänsyn?
Så många frågor och inga svar, vet ej om jag vill veta.
Mitt hjärta kommer för alltid bära med sig detta sår från en rostig spik.
Ett knivhugg i ryggen....
Så känns det för mig.
Ledsen, sårad, arg men mest besviken.
Förstår nu till fullo uttrycket att bli huggen i ryggen av en kniv utav en som står en nära.
Förstår inte hur någon kan göra så.
Så totalt tillintet göra någons förhoppningar, drömmar och längtan.
Att krossa någons drömmar och verkligen ta bort allt hopp.
Det känns som om någon blåste ut det sista brinnande ljuset i en lång mörk tunnel
utan en tanke på att finna en väg ut igen.
Vi som planerat tillsammans, väntat och längtat och pratat om det stora som komma skulle.
Dryftat åt höger och vänster och släkt, gammalt och nytt. Ovanliga och mer vanliga.
Har hittat mitt absoluta favorit och trodde aldrig det skulle vara en risk att berätta.
Någon tyckte inte ens om det utan hade andra förslag men när faktumet sedan var fullbordat så stal någon det vackraste ifrån mig.
Vågade inte berätta det själv utan det fanns att läsa ute på webben till för alla i hela världen.
Vad kan man göra??
Har ju inget patent tyvärr, men trodde aldrig detta skulle hända,
då vi pratat så mycket om hur sårad och ledsen jag vart då det skett en gång tidigare för åtta år sedan.
Det skaver i mitt hjärta som en rostig spik, vet ej vad jag skall göra.
Denna någon står mig väldigt nära, kanske därför som det gör så ont.
Blir ledsen och sorgsen och tung i mitt sinne då jag tänker på det,
försöker låta bli men så kryper besvikelsen fram igen och med den kommer även ilskan och känslan av maktlöshet.
Jag förstår inte hur man kan göra så??
Det tog lång tid att finna det och kanske skulle jag aldrig att kunna använda mig av det
men det vet vi inte idag.
Det kan bara framtiden utvisa, men nu är det försent.
Nu är det stulet och för alltid borta.
Inte längre ett alternativ.
Enda sättet skulle vara om vi sa upp kontakten med det blir svårt då banden är starka och även knutna i blod.
Så fruktansvärt besviken och sårad.
Hur kunde du göra så?
Vad tänkte du på?
Varför kunde du inte berätta för mig istället för att låta mig se det som fullbordat faktum,
kunde du inte frågat om det var okej med mig?
Varför visade du ingen hänsyn?
Så många frågor och inga svar, vet ej om jag vill veta.
Mitt hjärta kommer för alltid bära med sig detta sår från en rostig spik.
Ett knivhugg i ryggen....
Så känns det för mig.
Kommentarer
Trackback
